Då har det alltså kommit till detta, bloggning. Att blogga känns väldigt modernt och är det nånting jag är, är det inte modern. Man kanske skulle kunna beskriva mig som en gammalmodig, gillar gamla bilar och motorer, 24 åring som ena dagen är väldigt djup, som idag faktiskt, och andra dagar är helt ytlig. Jag är galet fet och ingen brundmagnet direkt. Detta är i alla fall  ord som min bästa kompis Mathias hade använt i sin beskrivning av mig... Jag har nämligen inte den största kompiskretsen, faktiskt nästan bara Mathias, men det är för att jag är kräsen när det gäller vänner och nära. En vän för mig måste fatta min humor, skämt: En groda hoppar fram till en gås och kväker "MÄÄÄÄÄH" (Garvar varenda jävla gång jag tänker på det). PS! Ni komiker som läser detta behöver väl inte stjäla det skämtet :) En vän för mig är också någon som har krulligt hår och blåa ögon. Mathias uppfyller båda kreterierna och för mig är det väldigt väldigt viktigt. Mathias var det ja...

Mathias är min bästa vän, även om jag bara känt honom i några månader. Jag tror han också håller mig högst i sin vännerkrets. Han är lika gammal som mig och har samma sjuuuuuka humor som jag. Jag kan stolt säga att jag är jävligt rolig, även om ingen annan verka tycka det... Min humor är så sjuk och jag har så roligt själv att jag egentligen inte behöver några "kompisar". Men efter denna sommaren har det dock blivit mycket svårare att klara sig på egen hand. Missförstå mig inte, jag har fortfarande otroligt roligt när jag är själv men att nå den toppen som blev i somras blir svårt... Det känns lite som när man äter en redig stek med bestick. Med endast gaffel klarar du dig bra, men med både kniv och gaffel, jälvar! Det perfekta paret, Ying och Yang, Jag och Mathias...

Jag har skrivit en dikt om vår tid i somras om våra sjuka upptåg:

En sommar fylld av brudar och stök

där den dagliga dosen bestod av gök

en sommar som tog slut med buller och bong

det enda som finns kvar är din kalsong

Hoppas du hälsar på mig igen din sjuke jävel!

Over and out